Tillbaka!
Det som har fått mig att vackla är att jag tror på allvar att jag har träffat mitt livs kärlek. Många fnyser säkert åt detta påstående, just för att det är så tidigt. Men jag vet inte varför, det känns helt enkelt bara så himla rätt! Det känns liksom ända ut i tårna och magen fylls med fjärilar så fort jag tänker minsta lilla tanke som handlar om honom. Jag svävar som på moln och är så oerhört lycklig över att han redan är en så stor del utav mitt liv. Jag kan berätta hur mycket som helst, men jag väljer att avstå just nu. Det viktigaste är att han är min, jag är hans, och att vi älskar varandra.
Träff med killen imorrn
Oh really?
Nu då? Nu när man precis vart och träffat en härlig kille så står det en annan utanför och bankar på dörren, och vill in igen. Förnuftet vill ju egentligen bara dissa honom, men hjärtat vill släppa in honom nu! För jag har saknat honom. Men hur ska jag göra? Vi ska ses på lördag. Och jag ser verkligen fram emot det. Har i synnerhet saknat hans härliga kramar och hans trygga utstrålning.
Vi skulle ju faktiskt kunna se till att bara ta det som det kommer, utan en massa press och tjat. Visst, det är ett avstånd emellan oss, men om Kenza och Leo klarar av hundratals mil så borde väl vi kunna bemästra 13?!
Det känns som att det är väldigt tydligt vad jag vill göra. Så varför inte? Kan ju iaf ses på lördag och se hur det känns. Ja, det låter som en fin idé.
Fjärilar i magen; en välkommen känsla
Anledningen är att jag ska på dejt med en riktigt söt kille som jag träffade ute på Bond i lördags :)
Ikväll ska vi ses. Vad ska man ha på sig? Det tråkiga är bara att mitt självförtroende verkligen är på botten nuförtiden. Därför är jag mycket nervösare än jag borde vara. Det syns inte på mig, men jag är vettskrämd! Vill ju göra ett gott intryck på honom. Mammas jobbarkompis Marita, hennes son umgicks tydligen med denna kille när de var små. Och enligt henne så är han en jättego kille. Ajsing, det gjorde inte det hela bättre, där fick man ju ännu mer press på sig.
Men på många sätt är det ändå väldigt mysigt med dessa fjärilar i magen. Det kanske leder till något riktigt bra?
Singel-singel
Eller ska man kalla det Dubbel-singel kanske? Hmm, bra fråga.
Det är i alla fall min benämning på mig själv just nu. Jag tröttnade totalt på Mr V efter denna piss-helgen, så jag lät honom veta det på riktigt denna gången. Fast jag fick ingen bekräftelse på uppbrottet förrän i tisdags. Jag gjorde liksom slut med honom i hans frånvaro. Lika bra, även om det känns surt att mista honom. Vi hade det riktigt underbart när vi väl sågs, men tiden däremellan och hans ständiga bangande förstörde allt det fina. Egentligen spelar det ju ingen roll. Men nu är det som det är.
Men nu till ordet Singel-singel / Dubbel-singel.
För lite drygt en vecka sedan så hade jag två killar som stod och drog i mig från olika håll.
- Den ena var mitt ex, Mr H, som ville ha mig tillbaka. Han ville satsa järnet och såg oss skaffa barn och liknande. Helt underbart tyckte jag, eftersom det är honom jag älskar allra mest.
- Den andra var ju min s.k pojkvän, som alltid berättade hur mycket han tyckte om mig, saknade mig, och som dessutom frågade om vad jag skulle tycka om han bestämde sig för att flytta till Halmstad i framtiden.
Och nu då?
Mr H ångrade sig. Det var bra, men inte bra nog för honom.
Pojkvännen tyckte avståndet var för långt. Fast det var efter att jag hade sagt att jag inte pallar mer.
Så, Singel-singel.
Öken.
Du får mig att känna.
Och alldeles för mycket. Jag hade börjat släppa allt det där, alla tankar, minnen, känslor och allt annat som hör dig till. I somras kände jag på riktigt att jag började befrias från alla mina demoner.
Men så kliver du fram igen, och uttrycker orden jag har väntat så många månader på att få höra. Hur ska jag reagera?
Så oerhört många olika känslor sköljer över mig. Ilska, glädje, skräck, panik, lycka, förvåning, och även en lugnande känsla sprids genom min kropp. Och enbart med de där orden så öppnade du mig igen. För att känna, älska, gråta, skratta och minnas.
Nu står jag här, med en öppen famn och vill ta emot dig igen. För trots att det är skräckinjagande så fyller du mig med ett sådant oerhört lyckorus att jag bara måste ha mer. Mer av dig, mer av oss. Men nu har du ångrat dig. Det blir inga mer lyckorus. Och det skrämmer mig ännu mer än att behöva utstå allt svårt som dessvärre kännetecknar just dig. Jag har hellre en svår period tillsammans med dig än en problemfri med någon annan. Varför? För att det är DU.
Men nu står jag här, utlämnad åt mitt öde. Öppen för att känna, älska, gråta,
Fast jag
Nu försvinner du...
...ut ur mitt liv. Och det skrämmer skiten ur mig. Trots att det var 16 månader sen vi gjorde slut så har vi ändå fastnat tillsammans på ett eller annat vis. Men nu vill du klippa alla band. Menar du verkligen det? Fast egentligen var det ju jag som drog upp det. Men jag förväntade mig inte riktigt det svaret. Skit! Jag vill ju vara din vän. Är det verkligen helt omöjligt att vara vän med ett ex? Jag har aldrig trott på det, har alltid föreställt mig sådana människor som att de försöker tvinga fram en vänskap som egentligen är helt omöjlig. Men det kanske ändå är möjligt? Men varför vill du då inte vara min vän? Har inte vi varit med om alldeles för mycket för att bara stryka ett streck över det? Ska jag behöva låtsas som att du aldrig hänt mig? Shit, detta är svårt.
Det handlar inte om att jag är kär i dig, absolut inte. Jag tycker om min kille, och det kan som sagt bli hur bra som helst.
Det handlar om en annan slags kärlek. Kärleken till dig har alltid varit väldigt speciell och den har växt och blivit en stor del av mitt liv. Vad händer nu? Kommer jag känna ett tomrum efter dig? Du har ju så länge varit där. Eller kommer det kännas som en stor lättnad? Att vi ändå har kunnat hålla sams de senaste månaderna? Att vi fick ett fint avslut och att vi kommer minnas varandra som något positivt? Shit, så många frågor. Men aldrig några svar.
Borde vara van. För det är så det nästan alltid varit med dig. Frågor men inga svar.
Jag kommer aldrig att glömma dig.
Jag gömmer undan dig i en väldigt speciell vrå i mitt hjärta.
Där kommer jag alltid att älska dig.
Jag önskar dig allt det bästa i framtiden. Det förtjänar du.
Pojkvän
Nu är det vi...
...och det kan bli hur bra som helst!
Är vi menade för varandra?
Varifrån kom dessa tankar överhuvudtaget? Hade inte jag kommit över dig?
Du sa att du älskade mig...
Och jag trodde dig. Men om jag ska vara ärlig så tror jag nog bara att det var bullshit. Varför skulle du annars plocka en ny tjej redan efter några veckor?
Du sa att du alltid skulle älska mig, att du inte skulle kunna leva utan mig. Och nu vet jag varför. Det handlar inte om att du inte kan leva utan just mig. Utan det handlar om att du inte klarar av att leva med enbart dig själv. Det är sorgligt. Jag var på botten efter att jag insåg att jag ville ha dig tillbaka men inte kunde få dig. Det var tungt. Och vissa stunder är det fortfarande jobbigt. Men nu vet jag bättre. Du kommer kanske aldrig att få uppleva äkta kärlek. Och det är synd. För det är verkligen helt underbart. Jag var totalt nerkärad i dig, på riktigt. Jag behövde bara lite tid, för mig själv. Det var ju faktiskt bara därför som jag gjorde slut. Och du visste hela tiden att jag verkligen älskade dig. De gångerna du var här efter allt som hänt var bland de bästa kvällarna vi har haft tillsammans. Och de fick mig att tro att verkligen allt skulle bli som förut. Men oj så fel jag hade. När det väl gällde så var det viktigare för dig att slippa vara ensam än att visa att du verkligen brydde dig. När jag berättade om vad som hände med Viggo så lyssnade du knappt . Du gick längs strandkanten och brydde dig mer om att messa med ditt nya förvärv än att finnas för tjejen som du älskade så. Har nog inte upplevt ett värre svek än så. Jo, förresten, det har jag visst. Kvällen då jag gjorde slut. När du drog iväg för att ta livet av dig.
Du älskade aldrig mig. Du älskade bara att slippa vara ensam. Jag råkade bara hamna i ditt liv. Kanske jag var speciell, vad vet jag? Men ändå inte tillräckligt speciell. Jag var inte ens värd att kämpa för. Och trots att jag försökte kämpa för dig, i flera veckor, så väljer du ändå den andra tjejen. Så det är bullshit.
Bullshit.
Och det känns riktigt tungt. För det förstör alla våra fina minnen ihop. Varje gång jag ägnar oss en tanke så undrar jag om det du visade verkligen var äkta.
Shit. Det är vad det är.
Men jag älskade dig. Och på ett sätt känns det betryggande. För jag vet att jag har älskat. Och därmed kommer jag älska igen. Och det ser jag fram emot.
Varför älta?!
Jag har ångrat många gånger att jag gjorde slut med Tobbe. Men jag de där tankarna fanns liksom inte i huvudet enbart i just den perioden. Varje gång han satt och surade i soffan så tonade det ner min kärlek med en liten nypa. Vem orkar leva med en kille som det inte går att diskutera problemen med? Ibland kände jag mig 20 år äldre, i synnerhet den fredagkväll då han satte sig i soffan och spelade Guitar Hero och slutade prata med mig helt. Visst, mitt ex hade precis ringt, återigen, men var det mitt fel? Jag föredrar också att själv skälla på exet, än att Tobbe skulle göra det i bakgrunden. Och som sagt, det fick jag sota för. Med en sur pojkvän i soffan, återigen. Då tacklade jag det på ungefär samma sätt, jag gick ut. Ut och gick, typ sådär ett på natten. Smidigt.
Så varför sitter jag ändå och ältar detta, om och om igen?
Jag måste ju påminna mig själv om de tråkiga stunder vi hade ihop.
Men alla bra stunder då?
Det fanns ju en hel del såna med. Men de ska bara bort! Ersättas med nya fina minnen, tillsammans med en mer mogen kille kanske?
Fan, det är inte lätt det här.
Det värsta är nästan att min mamma nämnde detta för mig innan jag gjorde slut. Hon frågade hur jag skulle hantera det om jag kanske ångrade mig. Jag svarade med att då får jag väl bara ta och bita ihop och stå mitt kast. Så det är det jag gör nu. Står mitt kast.
Älskade Tobbe.
Tobbe gjorde en jättefin bild till mig, jag la till ett citat från honom...
Fina Tobbe, du är verkligen helt underbar!
