Vilket väder!
Regnet riktigt dånar mot mina fönster. Kanske det rentav är hagel? Ja, det märks iaf att det är höst nu. Synd att det är mörkt redan när man går hem från jobbet. Kommer bara bli pass i paddocken med lilla pållen i månader framöver. Lite smått segt. Det är nu man saknar ridhus och allt det innebär. Jag får leva för uteritterna på helgerna helt enkelt.
Shit, tiden har verkligen bara flugit iväg! Jag tyckte nyss jag hade semester och var nere med Sara på Tylösand. Och vips är det snack om julbord, det säljs adventsljusstakar och jag har fixat ledigt i mellandagarna. Helt sanslöst.
Dock hade det inte hade vart fel med en härlig pojke att dela höstrusket med. I synnerhet en viss speciell...
Shit, tiden har verkligen bara flugit iväg! Jag tyckte nyss jag hade semester och var nere med Sara på Tylösand. Och vips är det snack om julbord, det säljs adventsljusstakar och jag har fixat ledigt i mellandagarna. Helt sanslöst.
Dock hade det inte hade vart fel med en härlig pojke att dela höstrusket med. I synnerhet en viss speciell...
Barn, barn, bara en massa barn!
Det känns verkligen som att alla går och skaffar barn nuförtiden. Och nu är ju dessutom de flesta i ens egen ålder. Det börjar skrämma mig rejält nu. För då kan inte mina tankar låta bli att vandra iväg... Det jag undrar allra mest över är när det är tänkt att det ska bli min tur? Det är den största tanken som ständigt surrar... Jag vet att jag inte borde tänka på det, och absolut inte oroa mig för detta just nu. Jag är ju så ung, jag har ju hela livet framför mig. Men jag vill ju få barn när jag fortfarande är ung. Jag hade absolut inte tackat nej till en liten bebis. Men hur fasen ska det gå till?! Jag har ju inte ens pojkvän. Och detta faktum deppar ner mig rätt rejält i dessa dagar. Då typ alla skaffar barn och är lyckliga. Då sitter jag här, ensam och bitter. Återigen. Det är frustrerande. Jag känner mig så redo. Att rota mig, skaffa hus, barn och allt vad det innebär med det underbara familjeliv som är min stora dröm. Men jag har ännu inte hittat någon som är lika redo. Och det skrämmer mig. Fruktansvärt mycket.
Darin är het igen!
Och låten är så grymt bra att jag nästan föredrar den över sex! Eller..? Mjo, det hade jag nog gjort! Den måste avlyssnas utav er alla där ute! Den heter 'Breathing Your Love' och det är ett samarbete med Kat Deluna. Älskar även Kat, hon har den renaste röst jag hört på länge. Sitter självklart med låten i lurarna just nu! Och texten får mig att riktigt krampa efter lite ny, fräsch och helt gastkramande kärlek!
Måste bara ha den nya skivan! Hans skivor kommer alltid så perfekt och lagom innan jul. Så Olivia, Adam och Amanda, you know what to do ;)
Singel-singel
Eller ska man kalla det Dubbel-singel kanske? Hmm, bra fråga.
Det är i alla fall min benämning på mig själv just nu. Jag tröttnade totalt på Mr V efter denna piss-helgen, så jag lät honom veta det på riktigt denna gången. Fast jag fick ingen bekräftelse på uppbrottet förrän i tisdags. Jag gjorde liksom slut med honom i hans frånvaro. Lika bra, även om det känns surt att mista honom. Vi hade det riktigt underbart när vi väl sågs, men tiden däremellan och hans ständiga bangande förstörde allt det fina. Egentligen spelar det ju ingen roll. Men nu är det som det är.
Men nu till ordet Singel-singel / Dubbel-singel.
För lite drygt en vecka sedan så hade jag två killar som stod och drog i mig från olika håll.
- Den ena var mitt ex, Mr H, som ville ha mig tillbaka. Han ville satsa järnet och såg oss skaffa barn och liknande. Helt underbart tyckte jag, eftersom det är honom jag älskar allra mest.
- Den andra var ju min s.k pojkvän, som alltid berättade hur mycket han tyckte om mig, saknade mig, och som dessutom frågade om vad jag skulle tycka om han bestämde sig för att flytta till Halmstad i framtiden.
Och nu då?
Mr H ångrade sig. Det var bra, men inte bra nog för honom.
Pojkvännen tyckte avståndet var för långt. Fast det var efter att jag hade sagt att jag inte pallar mer.
Så, Singel-singel.
Öken.
Ta mig för den jag är
Annars kan du dra.
Jag är grym, på många olika sätt. Och om du inte kan inse det så har du absolut inte här att göra.
Du får mig att känna.
Och alldeles för mycket. Jag hade börjat släppa allt det där, alla tankar, minnen, känslor och allt annat som hör dig till. I somras kände jag på riktigt att jag började befrias från alla mina demoner.
Men så kliver du fram igen, och uttrycker orden jag har väntat så många månader på att få höra. Hur ska jag reagera?
Så oerhört många olika känslor sköljer över mig. Ilska, glädje, skräck, panik, lycka, förvåning, och även en lugnande känsla sprids genom min kropp. Och enbart med de där orden så öppnade du mig igen. För att känna, älska, gråta, skratta och minnas.
Nu står jag här, med en öppen famn och vill ta emot dig igen. För trots att det är skräckinjagande så fyller du mig med ett sådant oerhört lyckorus att jag bara måste ha mer. Mer av dig, mer av oss. Men nu har du ångrat dig. Det blir inga mer lyckorus. Och det skrämmer mig ännu mer än att behöva utstå allt svårt som dessvärre kännetecknar just dig. Jag har hellre en svår period tillsammans med dig än en problemfri med någon annan. Varför? För att det är DU.
Men nu står jag här, utlämnad åt mitt öde. Öppen för att känna, älska, gråta,
Fast jag
Monster? Cirkusämne? Eller bara unghästfasoner?
Jag börjar bli väldigt orolig för min lilla häst. Hon beter sig som ett svin rent ut sagt. Och det är väl nästan milt sagt. Jag känner inte igen henne. Eller jo, när jag hanterar henne i simpla situationer, såsom i stallet, eller när hon ska in från hagen och liknande.
Men så fort hon ska ridas eller jobba i någon form så förvandlas hon till något jag inte känner igen. Hon vägrar gå ut från stallet, så där står jag, och drar i min stackars häst och sakta men säkert rinner mitt lilla tålamod bort. Bilden av oss i denna situation är som taget ur en tecknad kortfilm, där Kalle står och drar i en envis åsna som bara vägrar ta ett enda steg! När jag väl kommer ut ur stallet så måste jag backa henne så gott som hela biten upp till paddocken.
What the fuck?! Gör jag något fel? Är det jag som gjort henne såhär? Är hon arg på mig?
Under kvalitetsbedömningen stod jag och tänkte;
"Lilla gumman, du är trött på detta fjanteri, visst vill du bara ut och lattja i skogen efter det här? Och det ska du få göra! Vi ska leka och ha skoj i minst en månad framöver!"
Och tji fick jag. Hon vägrade, verkligen totalvägrade att gå förbi granngården. Stod och tjafsade med henne i typ 20 min. Helt lönlöst. Försökte även från marken, men utan resultat. Det var bara att vända och gå tillbaka. Så snopen jag kände mig. Dock gick hon riktigt bra när hon väl släppte i paddocken, men räknas det när hon sen är lika trotsig dagen därpå?
Usch, jag känner mig lite smått uppgiven. Hon som var så himla fin och duktig i somras. Nu är det bara trots och elände. Vissa stunder är jag till och med rädd för henne. Som när hon stod lös i paddocken och fäktade med sina framben mot våra ansikten. Enbart för att hon skulle slippa jobba och hoppa lite hinder. Hon hoppar ju så gärna annars. Så vad är problemet?
Åh, ibland vill jag bara sälja henne, eller ge bort henne i ren trots tillbaka!
Men så landar man i stallet efter en dag på jobbet och då står hon där i boxen, sträääcker sig ut för att pussa matte på munnen. Och då kan man inte göra annat än att smälta. För hon är ju världens sötaste! Och oj som skenet kan bedra.
Letzie Lou, jag blundar hårt och håller femtioelva tummar för att du snart slutar upp med dina dumheter och fortsätter vara det charmtroll du är känd för att vara.
Älskar dig, min lilla plutt.
Men så fort hon ska ridas eller jobba i någon form så förvandlas hon till något jag inte känner igen. Hon vägrar gå ut från stallet, så där står jag, och drar i min stackars häst och sakta men säkert rinner mitt lilla tålamod bort. Bilden av oss i denna situation är som taget ur en tecknad kortfilm, där Kalle står och drar i en envis åsna som bara vägrar ta ett enda steg! När jag väl kommer ut ur stallet så måste jag backa henne så gott som hela biten upp till paddocken.
What the fuck?! Gör jag något fel? Är det jag som gjort henne såhär? Är hon arg på mig?
Under kvalitetsbedömningen stod jag och tänkte;
"Lilla gumman, du är trött på detta fjanteri, visst vill du bara ut och lattja i skogen efter det här? Och det ska du få göra! Vi ska leka och ha skoj i minst en månad framöver!"
Och tji fick jag. Hon vägrade, verkligen totalvägrade att gå förbi granngården. Stod och tjafsade med henne i typ 20 min. Helt lönlöst. Försökte även från marken, men utan resultat. Det var bara att vända och gå tillbaka. Så snopen jag kände mig. Dock gick hon riktigt bra när hon väl släppte i paddocken, men räknas det när hon sen är lika trotsig dagen därpå?
Usch, jag känner mig lite smått uppgiven. Hon som var så himla fin och duktig i somras. Nu är det bara trots och elände. Vissa stunder är jag till och med rädd för henne. Som när hon stod lös i paddocken och fäktade med sina framben mot våra ansikten. Enbart för att hon skulle slippa jobba och hoppa lite hinder. Hon hoppar ju så gärna annars. Så vad är problemet?
Åh, ibland vill jag bara sälja henne, eller ge bort henne i ren trots tillbaka!
Men så landar man i stallet efter en dag på jobbet och då står hon där i boxen, sträääcker sig ut för att pussa matte på munnen. Och då kan man inte göra annat än att smälta. För hon är ju världens sötaste! Och oj som skenet kan bedra.
Letzie Lou, jag blundar hårt och håller femtioelva tummar för att du snart slutar upp med dina dumheter och fortsätter vara det charmtroll du är känd för att vara.
Älskar dig, min lilla plutt.
