Personen som betyder så mycket för mig lider oerhört just nu. Hans trygghet och stöttepelare i livet är sjuk, och det är troligt att hon faktiskt inte kommer att klara sig. Efter personalmötet med Mr Casino igår så gick jag inom hans lägenhet, han bor ju i huset bredvid. Jag var bara tvungen att se hur det var med honom.

Det gör så himla ont att behöva se honom lida på det viset. Mitt hjärta krampar och jag vill bara ta honom i min famn utan att någonsin släppa taget. Tankarna snurrade och jag blev helt stum. Ska jag fråga honom om det? Eller vill han prata om annat? Vill han prata alls? Jag frågade honom tillslut om han vill prata om det. Han slapp helst, eftersom han pratar så mycket om det annars. Jag förstår honom. Tillslut kommer man till en punkt då man känner att man har sagt allt, det finns inget mer att älta. För vad gör det för nytta? Hon är ju lika sjuk ändå. Efter bara knappt en kvart bad han mig att gå. Han behövde vara ensam, trots att han visste hur tungt det skulle bli. Han började berätta om henne, vad som sker och hur hon mår när de kommer och hälsar på. Jag stakar mig i halsen, men jag måste vara stark inför honom. Han klarar inte ens av att se mig i ögonen. Jag känner hans rädsla. Inför att verka sårbar. Men det spelar ingen roll, för jag vet hur kännande han är. Han behöver inte låtsas inför mig. Jag har sett honom bryta ihop. Han vill sedan förklara för mig att han inte vill slänga ut mig, och att vi kan höras vid ett annat tillfälle. "När jag mår bättre", säger han. "Nej, när du vill. Hur kasst du än mår. Du vet att du får höra av dig precis när du vill. Även kl. 3 på natten, en måndag! Jag svarar när du ringer, alltid", säger jag. "Jag vet". Jag får en kram, en varm sådan. Sedan går jag. Utanför fäller jag en tår, för utanför ser han inte hur även jag lider. Lider i tanken utav att den jag älskar har det svårt.