---

Usch, det var ett himla tag sen man bloggade sist. Jag som trodde att jag direkt skulle fastna och skriva en massa varje dag.
Jag kan iofs tänka mig varför det inte blev så... De inlägg jag skrev om min älskade Tobbe kändes för tunga att se, nu när vi inte längre är ihop. Men det är också anledningen till att jag vill fortsätta bloggandet. Jag har så mycket tankar som bara måste ut nånstans. Och det är ju inte alla kompisar som pallar lyssna längre... Dags att byta vänner kanske?

---

Denna sommaren blev faktiskt värre än förra. Jag trodde det skulle vara helt omöjligt, men tji fick jag. Jag dumpade Tobbe, i hopp om att bli lyckligare och kanske komma över mitt ex. Kändes inte rättvist mot fina Tobbe att jag inte släppt den förra killen.
Ett par veckor senare ångrar jag mig, men då har Tobbe slutat vänta. What?! Så, bitter och sårad försöker man slicka sina sår och kämpa vidare utan honom. 

  Då händer det som inte får hända; min lillasysters ännu ofödda barn dör. Bara sådär. Livet är så orättvist att man bara vill gå och gömma sig. Familjen faller ihop och det drar ett oerhört stort och mörkt moln över hela sommaren.
  På lilla Viggos begravning så känner man ett visst lugn när man vet att nu är det "enbart" sorgeperioden kvar. Trodde vi.
Morfar dök aldrig upp. Samtidigt som vi begraver vår lilla pojke så hamnar morfar på sjukhus efter en stroke. Man undrar ju om man verkligen är vaken. Eller är det bara en mardröm? Morfar dör kvällen efter.

Samma dag får jag också reda på att "min" Tobbe har skaffat sig en ny tjej. Återigen vill jag gömma mig.

---

Var hos en kurator en sväng igår, känner hur jag börjar tappa fotfästet igen. Snälla, lyft tillbaka mig!

---