Ja, jag blir riktigt irriterad när jag tänker på den kommentar som skrevs till mitt inlägg som jag skrev i december.
Kommentaren löd;

"snälla jennie köp inte hund av den andledningen. känns som att det bara är för stunden. en hund har du i många år frammåt.. du håller ju redan på nu att sälja det djur du redan har?"

Den som skrev kommentaren får gärna ge sig till känna. För jag hade velat veta exakt vad som ligger bakom denna åsikt. Egentligen bör jag ju kanske inte bry mig, men eftersom människan vet mitt namn så bör det ju vara någon jag känner. Därför blir jag extra irriterad.
Vilka anledningar är egentligen bra anledningar till att skaffa sig ett husdjur? När jag skaffade lilla kattungen Toulouse var det för att jag kände mig ensam och ville ta hand om någon. Och för att jag älskar katter.
När jag skaffade min häst Letzie så var det för att jag länge velat ha en alldeles egen häst, för att få motion och för att hästar är favoritdjuret.
Men det är tydligen inga bra anledningar till att skaffa sina små vänner. Vad är det egentligen för ädel och nobel anledning som krävs för att vara kvalificerad?
Jag skaffade ingen hund, jag ansåg att jag var iväg alldeles för många timmar under dagen. Men jag var oerhört sugen! Och varför? Jo, för att jag återigen kände mig ensam, men mycket för motionen och kärleken. Även för att jag älskar hundar. Detta duger tydligen inte.
Givetvis är jag även medveten om att både en häst, hund och katt är djur som lever länge och som ständigt kräver uppmärksamhet, skötsel och kärlek. Jag är väl ändå inte dum. Kommentaren fick mig att känna mig väldigt liten. Det är en känsla jag hatar.
Men det som stör lite mer är ändå meningen gällande det djur jag redan har. Om denna person hade läst lite fler inlägg i min blogg så hade det nog varit oerhört tydligt att jag enbart satte ut annonsen på Letzie för att jag hade blivit rädd för henne. Inte för att jag hade tröttnat på vad ett djur innebär.

Usch, blev bara en massa babbel nu. Men jag var bara tvungen att få det ur mig. Jag tog nämligen illa vid mig utav denna kommentar.

Ska man behöva ta ut semesterdagar under de dagar man var hemma då både Viggo och Morfar dog?!
Bara för att jag inte var fysisk sjuk?! Helt fucked up är det ju! Den veckan då man enbart låg och grät, är det mer semester än sjukdom?

Nu mer än någonsin så vill man ju bara gå och lägga sig.

Suck. Suck. Återigen.

Man kan ju nästan gissa att det var just det jag gjorde idag. Segt som aset. Så man blev sen till jobbet.

Men känns ändå som att det var det jag gjorde. Är seg och trött. Är jag ju iofs alltid nuförtiden...