Vilken vurpa!
Minst sagt. Det är ett under att jag ens kan sitta upp. Har legat i soffan hos Jenny och Kai sen typ fyra i eftermiddag. Och ont gör det. Ajsing.
Vad var det då som hände? Nä, det kan man ju fråga sig. Vi var ute och red, jag på min lilla Lou, Matilda på Korven och Emelie på pyttelilla Elvis. Vi red en helt ny stig och lilla Letzie Lou (som har stått nu några dagar på grund av en förkylning) var piggelin som aldrig förr. Jag kan inte ens räkna de gånger hon skyggade för små fåglar idag. Spänd som en fiolsträng skulle vi rida förbi några läskiga ensilage-balar. Och då flög det upp ännu en fågel. Letzie bokstavligen flög upp i luften, snett framåt. Och jag, jag hade verkligen inte en suck att försöka sitta kvar. Så med ett rejält duns så flög jag ner i marken, mitt i ett råg-fält. Krispigt och sprött, som halm. Detta har jag nu innanför mina kläder. Men det var inte mycket tid man kunde lägga på att tycka synd om sig själv, lilla bebisen sprang ju runt lös och irrade på fältet. Stackare. Men snygg var hon! Graciösa ben och hög svanshållning. Det var en riktig uppvisning! En stund senare var det dags att hoppa upp igen. Satt som en annan hösäck och gjorde allt för att undvika smärtan som strålade från min ländrygg. Tjejerna var snälla och fixade lilla pållen och hennes box. Hon hade till och med ansträngt sig såpass att hon fick näsblod. Det var ju inte det bästa. Men i skrivande stund står hon inne i sin box och tar igen sig. Lilla Letzie.
En till smärtstillande och strax lite pizza. Gott gott.
Vad var det då som hände? Nä, det kan man ju fråga sig. Vi var ute och red, jag på min lilla Lou, Matilda på Korven och Emelie på pyttelilla Elvis. Vi red en helt ny stig och lilla Letzie Lou (som har stått nu några dagar på grund av en förkylning) var piggelin som aldrig förr. Jag kan inte ens räkna de gånger hon skyggade för små fåglar idag. Spänd som en fiolsträng skulle vi rida förbi några läskiga ensilage-balar. Och då flög det upp ännu en fågel. Letzie bokstavligen flög upp i luften, snett framåt. Och jag, jag hade verkligen inte en suck att försöka sitta kvar. Så med ett rejält duns så flög jag ner i marken, mitt i ett råg-fält. Krispigt och sprött, som halm. Detta har jag nu innanför mina kläder. Men det var inte mycket tid man kunde lägga på att tycka synd om sig själv, lilla bebisen sprang ju runt lös och irrade på fältet. Stackare. Men snygg var hon! Graciösa ben och hög svanshållning. Det var en riktig uppvisning! En stund senare var det dags att hoppa upp igen. Satt som en annan hösäck och gjorde allt för att undvika smärtan som strålade från min ländrygg. Tjejerna var snälla och fixade lilla pållen och hennes box. Hon hade till och med ansträngt sig såpass att hon fick näsblod. Det var ju inte det bästa. Men i skrivande stund står hon inne i sin box och tar igen sig. Lilla Letzie.
En till smärtstillande och strax lite pizza. Gott gott.
Jävla byråkrati
Ska man behöva ta ut semesterdagar under de dagar man var hemma då både Viggo och Morfar dog?!
Bara för att jag inte var fysisk sjuk?! Helt fucked up är det ju! Den veckan då man enbart låg och grät, är det mer semester än sjukdom?
Nu mer än någonsin så vill man ju bara gå och lägga sig.
Suck. Suck. Återigen.
Ny design
Ja, nu är den nya och riktigt fina designen uppe :)
Tack Sanna Wiberg för din hjälp! ---> http://sannawiberg.blogg.se/
Tack Sanna Wiberg för din hjälp! ---> http://sannawiberg.blogg.se/
Strax ut till hästen
Dags att sticka ut till den lilla pållen och förhoppningsvis rida lite :) Trist bara att vädret är åt helvete. Jag trodde det var sommar?! Ska byta om lite snabbt, sen bär det av. Mocka blir det ju iaf, tjejen min ska stå inne i natt igen. Jenny (som jag hyr stallplats utav) trodde att vi borde börja plocka in våra hästar varje natt redan om nån vecka. DÅ är sommaren slut, det kan inte bli tydligare än så. Trist. Men sant.
Dags att dra!
Dags att dra!
Uppdatering
Usch, det var ett himla tag sen man bloggade sist. Jag som trodde att jag direkt skulle fastna och skriva en massa varje dag.
Jag kan iofs tänka mig varför det inte blev så... De inlägg jag skrev om min älskade Tobbe kändes för tunga att se, nu när vi inte längre är ihop. Men det är också anledningen till att jag vill fortsätta bloggandet. Jag har så mycket tankar som bara måste ut nånstans. Och det är ju inte alla kompisar som pallar lyssna längre... Dags att byta vänner kanske?
Denna sommaren blev faktiskt värre än förra. Jag trodde det skulle vara helt omöjligt, men tji fick jag. Jag dumpade Tobbe, i hopp om att bli lyckligare och kanske komma över mitt ex. Kändes inte rättvist mot fina Tobbe att jag inte släppt den förra killen.
Ett par veckor senare ångrar jag mig, men då har Tobbe slutat vänta. What?! Så, bitter och sårad försöker man slicka sina sår och kämpa vidare utan honom.
Då händer det som inte får hända; min lillasysters ännu ofödda barn dör. Bara sådär. Livet är så orättvist att man bara vill gå och gömma sig. Familjen faller ihop och det drar ett oerhört stort och mörkt moln över hela sommaren.
På lilla Viggos begravning så känner man ett visst lugn när man vet att nu är det "enbart" sorgeperioden kvar. Trodde vi.
Morfar dök aldrig upp. Samtidigt som vi begraver vår lilla pojke så hamnar morfar på sjukhus efter en stroke. Man undrar ju om man verkligen är vaken. Eller är det bara en mardröm? Morfar dör kvällen efter.
Samma dag får jag också reda på att "min" Tobbe har skaffat sig en ny tjej. Återigen vill jag gömma mig.
Var hos en kurator en sväng igår, känner hur jag börjar tappa fotfästet igen. Snälla, lyft tillbaka mig!
