Minst sagt. Det är ett under att jag ens kan sitta upp. Har legat i soffan hos Jenny och Kai sen typ fyra i eftermiddag. Och ont gör det. Ajsing.

Vad var det då som hände? Nä, det kan man ju fråga sig. Vi var ute och red, jag på min lilla Lou, Matilda på Korven och Emelie på pyttelilla Elvis. Vi red en helt ny stig och lilla Letzie Lou (som har stått nu några dagar på grund av en förkylning) var piggelin som aldrig förr. Jag kan inte ens räkna de gånger hon skyggade för små fåglar idag. Spänd som en fiolsträng skulle vi rida förbi några läskiga ensilage-balar. Och då flög det upp ännu en fågel. Letzie bokstavligen flög upp i luften, snett framåt. Och jag, jag hade verkligen inte en suck att försöka sitta kvar. Så med ett rejält duns så flög jag ner i marken, mitt i ett råg-fält. Krispigt och sprött, som halm. Detta har jag nu innanför mina kläder. Men det var inte mycket tid man kunde lägga på att tycka synd om sig själv, lilla bebisen sprang ju runt lös och irrade på fältet. Stackare. Men snygg var hon! Graciösa ben och hög svanshållning. Det var en riktig uppvisning! En stund senare var det dags att hoppa upp igen. Satt som en annan hösäck och gjorde allt för att undvika smärtan som strålade från min ländrygg. Tjejerna var snälla och fixade lilla pållen och hennes box. Hon hade till och med ansträngt sig såpass att hon fick näsblod. Det var ju inte det bästa. Men i skrivande stund står hon inne i sin box och tar igen sig. Lilla Letzie.

En till smärtstillande och strax lite pizza. Gott gott.