Modell för en dag
Jag, Jennifer, Jennie, Helena och Janine var uppe i Göteborg för att testa på en dag som modeller.
Dagen började med en massa shopping och komplettering av våra outfits. Det blev lite stressigt stundtals, men i slutändan lyckades vi allihop få fram snygga och matchande outfits.
Kvart i fyra landade vi i lokalen där vi skulle förvandlas till skönheter.
Därefter följde make-up, hår och lite väntande så att alla skulle bli klara. Sen delades vi dessvärre upp, så jag, Jennie och Jennifer hamnade hos den ena fotografen. Lite synd, hade vart kul att de de andra bilderna också. Nåväl.
När det väl kom till att välja ut mina bilder så vart det alldeles för svårt att sålla! Jag var ju så ruskigt nöjd med nästan alla mina bilder. Det var egentligen ingen som jag riktigt kände "aldrig!" inför. Men jag kom därifrån med 33 bilder, alltså drygt hälften. Hade räknat med att lägga 2200 på 10 bilder, men det stämde ju inte riktigt. Så 2640 var ju inte långt ifrån och då fick jag ändå drygt 30 bilder istället! Så jag är så glad och nöjd över mina fina bilder! Nedan följer ett smakprov.
Bland de första bilderna som togs. Rätt nervös!
Nu börjar man bli lite varm i kläderna :)
Sista omgången, den som gick klart bäst! Med vind i håret.
Bilderna med spegeln blev oerhört vackra.
I synnerhet denna! Kommer hamna på väggen hemma i lägenheten.
Det var en riktigt rolig dag och jag är glad att jag delade den med just de 4 tjejer som var med!
Kvalitetsbedömning - Plönninge 2008
Nu är det avklarat! Jag är inte jättenöjd, men jag ser det som en erfarenhet.
Jenny och Letzie inför ridprovet.
Knopparna höll faktiskt hela dagen!
Visst är hon fin? :)
Kvalitetsbedömning
Japp, imorrn gäller det! Imorrn ska min häst bedömmas utav domare och veterinärer. Jag håller tummarna, hårt, för att både hon och vi andra sköter oss som vi ska. Börjar pirra i min mage rätt rejält nu.
Kommer berätta mer om resultat och liknande efter helgen, för nu kan jag inte gå in på det. Nu vill jag bara snabba mig ut till stallet så att vi kan finslipa allt inför imorrn. Typ låta en främling lyfta hovar, löshoppa, gå igenom programmet, träna på att stå stilla och mycket mer. Shit, jag kommer inte kunna sova inatt!
Lilla Lou
Var ute och klappade på min fina Letzie idag. Kan inte låta bli att tycka att det känns som att det är en del negativt som smyger på gällande denna häst. Men är det bara gnäll? För i mina ögon är hon den finaste i världen. Men många verkar tycka att hon inte är fin nog. Det är ditt och datt som borde göras, "kanske du borde fundera över att lämna bort henne" och mycket annat. Kan det inte bara få ta sin tid?!
Som sagt, i mina ögon är hon finast.
Lilla älskling innan hon får sin kvällsmat. September 2008.
Jenny och Letzie ute på träning. Skedala, september 2008.
Ute och mumsar i hagen en härlig dag i juni 2008.
Jag och Lou efter en härlig ridtur, juli 2008.
Dagen efter jag skrev på alla papper, gissa om jag var världens lyckligaste!
2 juni 2008.
Jag älskar verkligen min lilla häst. Efter allt som hände i somras så lyckades hon ändå alltid med att framkalla ett leende på mina läppar. Hon var det enda som fick mig att tänka på något annat. Utan min underbara SIlvery's Letzie Lou så hade jag gått under. Tack, du fina varelse. För att du bringar mig en sån lycka.
Du skall vara min för evigt. Och jag din.
Nu försvinner du...
...ut ur mitt liv. Och det skrämmer skiten ur mig. Trots att det var 16 månader sen vi gjorde slut så har vi ändå fastnat tillsammans på ett eller annat vis. Men nu vill du klippa alla band. Menar du verkligen det? Fast egentligen var det ju jag som drog upp det. Men jag förväntade mig inte riktigt det svaret. Skit! Jag vill ju vara din vän. Är det verkligen helt omöjligt att vara vän med ett ex? Jag har aldrig trott på det, har alltid föreställt mig sådana människor som att de försöker tvinga fram en vänskap som egentligen är helt omöjlig. Men det kanske ändå är möjligt? Men varför vill du då inte vara min vän? Har inte vi varit med om alldeles för mycket för att bara stryka ett streck över det? Ska jag behöva låtsas som att du aldrig hänt mig? Shit, detta är svårt.
Det handlar inte om att jag är kär i dig, absolut inte. Jag tycker om min kille, och det kan som sagt bli hur bra som helst.
Det handlar om en annan slags kärlek. Kärleken till dig har alltid varit väldigt speciell och den har växt och blivit en stor del av mitt liv. Vad händer nu? Kommer jag känna ett tomrum efter dig? Du har ju så länge varit där. Eller kommer det kännas som en stor lättnad? Att vi ändå har kunnat hålla sams de senaste månaderna? Att vi fick ett fint avslut och att vi kommer minnas varandra som något positivt? Shit, så många frågor. Men aldrig några svar.
Borde vara van. För det är så det nästan alltid varit med dig. Frågor men inga svar.
Jag kommer aldrig att glömma dig.
Jag gömmer undan dig i en väldigt speciell vrå i mitt hjärta.
Där kommer jag alltid att älska dig.
Jag önskar dig allt det bästa i framtiden. Det förtjänar du.
Pojkvän
Nu är det vi...
...och det kan bli hur bra som helst!
Är vi menade för varandra?
Varifrån kom dessa tankar överhuvudtaget? Hade inte jag kommit över dig?
SATS eller träna på egen hand?
Jag har många gånger försökt komma iväg på morgonen, innan jobbet. Det ser alltid så underbart ut, att stå där på löpbandet och glo på tv samtidigt som man känner fettet sakta men säkert rinna bort från ens problemområden. Men är det ens lönt att tro på sig själv i detta läget? Jag har nämligen haft träningskort sen mars förra året, och på den tiden borde man ju fått in någon slags rutin. Eller?
Jag måste gå ner i vikt, jag bara måste! Speciellt nu eftersom modellfotograferingen i Göteborg börjar närma sig med stormsteg.
Borde jag ge SATS en riktigt ärlig chans?
Behöver inhandla toapapper.
Så varje gång jag har torkat mig i röven denna sommar så har jag undermedvetet kunnat tänka;
"Haha, jag skiter i/på dig Tobbe!"
Som sagt, rätt komiskt. Men totalt onödig info. xD
Du sa att du älskade mig...
Och jag trodde dig. Men om jag ska vara ärlig så tror jag nog bara att det var bullshit. Varför skulle du annars plocka en ny tjej redan efter några veckor?
Du sa att du alltid skulle älska mig, att du inte skulle kunna leva utan mig. Och nu vet jag varför. Det handlar inte om att du inte kan leva utan just mig. Utan det handlar om att du inte klarar av att leva med enbart dig själv. Det är sorgligt. Jag var på botten efter att jag insåg att jag ville ha dig tillbaka men inte kunde få dig. Det var tungt. Och vissa stunder är det fortfarande jobbigt. Men nu vet jag bättre. Du kommer kanske aldrig att få uppleva äkta kärlek. Och det är synd. För det är verkligen helt underbart. Jag var totalt nerkärad i dig, på riktigt. Jag behövde bara lite tid, för mig själv. Det var ju faktiskt bara därför som jag gjorde slut. Och du visste hela tiden att jag verkligen älskade dig. De gångerna du var här efter allt som hänt var bland de bästa kvällarna vi har haft tillsammans. Och de fick mig att tro att verkligen allt skulle bli som förut. Men oj så fel jag hade. När det väl gällde så var det viktigare för dig att slippa vara ensam än att visa att du verkligen brydde dig. När jag berättade om vad som hände med Viggo så lyssnade du knappt . Du gick längs strandkanten och brydde dig mer om att messa med ditt nya förvärv än att finnas för tjejen som du älskade så. Har nog inte upplevt ett värre svek än så. Jo, förresten, det har jag visst. Kvällen då jag gjorde slut. När du drog iväg för att ta livet av dig.
Du älskade aldrig mig. Du älskade bara att slippa vara ensam. Jag råkade bara hamna i ditt liv. Kanske jag var speciell, vad vet jag? Men ändå inte tillräckligt speciell. Jag var inte ens värd att kämpa för. Och trots att jag försökte kämpa för dig, i flera veckor, så väljer du ändå den andra tjejen. Så det är bullshit.
Bullshit.
Och det känns riktigt tungt. För det förstör alla våra fina minnen ihop. Varje gång jag ägnar oss en tanke så undrar jag om det du visade verkligen var äkta.
Shit. Det är vad det är.
Men jag älskade dig. Och på ett sätt känns det betryggande. För jag vet att jag har älskat. Och därmed kommer jag älska igen. Och det ser jag fram emot.
Rätt längesen...
Här kommer det;
Snälla någon, hjälp mig att skaffa mig en större kompiskrets!
(Just för att sparka igång festandet igen)
Varför älta?!
Jag har ångrat många gånger att jag gjorde slut med Tobbe. Men jag de där tankarna fanns liksom inte i huvudet enbart i just den perioden. Varje gång han satt och surade i soffan så tonade det ner min kärlek med en liten nypa. Vem orkar leva med en kille som det inte går att diskutera problemen med? Ibland kände jag mig 20 år äldre, i synnerhet den fredagkväll då han satte sig i soffan och spelade Guitar Hero och slutade prata med mig helt. Visst, mitt ex hade precis ringt, återigen, men var det mitt fel? Jag föredrar också att själv skälla på exet, än att Tobbe skulle göra det i bakgrunden. Och som sagt, det fick jag sota för. Med en sur pojkvän i soffan, återigen. Då tacklade jag det på ungefär samma sätt, jag gick ut. Ut och gick, typ sådär ett på natten. Smidigt.
Så varför sitter jag ändå och ältar detta, om och om igen?
Jag måste ju påminna mig själv om de tråkiga stunder vi hade ihop.
Men alla bra stunder då?
Det fanns ju en hel del såna med. Men de ska bara bort! Ersättas med nya fina minnen, tillsammans med en mer mogen kille kanske?
Fan, det är inte lätt det här.
Det värsta är nästan att min mamma nämnde detta för mig innan jag gjorde slut. Hon frågade hur jag skulle hantera det om jag kanske ångrade mig. Jag svarade med att då får jag väl bara ta och bita ihop och stå mitt kast. Så det är det jag gör nu. Står mitt kast.
Tatuering på G
Jag och en friend skulle fixat en tid i våras, men idén som nu etsat sig fast i mina tankar var inte riktigt tillräckligt utvecklad i dåläget. Men nu, nu jäklar är den komplett och redo att nålas in i min hud :)
Och eftersom jag helt plötsligt var duktig nog att få upp min bild så ska jag lägga upp en även på min framtida tatt :)
Visst är den oerhört snygg?! :D
Weight Watchers
Varje steg leder dig framåt - även de korta
Den påminner mig om att även om det bara var ett möte som jag bestämde att jag skulle ta del utav, så är det ändå ett steg närmare mitt "nya" liv :) Och min nya livsstil.
Och snodden runt min arm påminner mig helt plötsligt om att inte tänka negativt (efter ett litet tips från coachen på VV om att flytta en snodd från den ena armen till den andra vid varje negativ tanke). Jag flyttar iofs inte snodden, men den påminner mig lika mycket ändå :)
Coachen tipsade också om att ta en bild nu innan man börjat gå ner (och helst ska den vara lite smått skräckinjagande) just för att kunna se alla framsteg. Ska testa om det går idag. Verkade inte fungera sist.
Såhär vill jag alltså inte se ut?!
- Nä, tio kilo minst ska bort!
