Varför älta?!
Varför älta när man tyckte att beslutet var rätt i just den stunden?
Jag har ångrat många gånger att jag gjorde slut med Tobbe. Men jag de där tankarna fanns liksom inte i huvudet enbart i just den perioden. Varje gång han satt och surade i soffan så tonade det ner min kärlek med en liten nypa. Vem orkar leva med en kille som det inte går att diskutera problemen med? Ibland kände jag mig 20 år äldre, i synnerhet den fredagkväll då han satte sig i soffan och spelade Guitar Hero och slutade prata med mig helt. Visst, mitt ex hade precis ringt, återigen, men var det mitt fel? Jag föredrar också att själv skälla på exet, än att Tobbe skulle göra det i bakgrunden. Och som sagt, det fick jag sota för. Med en sur pojkvän i soffan, återigen. Då tacklade jag det på ungefär samma sätt, jag gick ut. Ut och gick, typ sådär ett på natten. Smidigt.
Så varför sitter jag ändå och ältar detta, om och om igen?
Jag måste ju påminna mig själv om de tråkiga stunder vi hade ihop.
Men alla bra stunder då?
Det fanns ju en hel del såna med. Men de ska bara bort! Ersättas med nya fina minnen, tillsammans med en mer mogen kille kanske?
Fan, det är inte lätt det här.
Det värsta är nästan att min mamma nämnde detta för mig innan jag gjorde slut. Hon frågade hur jag skulle hantera det om jag kanske ångrade mig. Jag svarade med att då får jag väl bara ta och bita ihop och stå mitt kast. Så det är det jag gör nu. Står mitt kast.
Jag har ångrat många gånger att jag gjorde slut med Tobbe. Men jag de där tankarna fanns liksom inte i huvudet enbart i just den perioden. Varje gång han satt och surade i soffan så tonade det ner min kärlek med en liten nypa. Vem orkar leva med en kille som det inte går att diskutera problemen med? Ibland kände jag mig 20 år äldre, i synnerhet den fredagkväll då han satte sig i soffan och spelade Guitar Hero och slutade prata med mig helt. Visst, mitt ex hade precis ringt, återigen, men var det mitt fel? Jag föredrar också att själv skälla på exet, än att Tobbe skulle göra det i bakgrunden. Och som sagt, det fick jag sota för. Med en sur pojkvän i soffan, återigen. Då tacklade jag det på ungefär samma sätt, jag gick ut. Ut och gick, typ sådär ett på natten. Smidigt.
Så varför sitter jag ändå och ältar detta, om och om igen?
Jag måste ju påminna mig själv om de tråkiga stunder vi hade ihop.
Men alla bra stunder då?
Det fanns ju en hel del såna med. Men de ska bara bort! Ersättas med nya fina minnen, tillsammans med en mer mogen kille kanske?
Fan, det är inte lätt det här.
Det värsta är nästan att min mamma nämnde detta för mig innan jag gjorde slut. Hon frågade hur jag skulle hantera det om jag kanske ångrade mig. Jag svarade med att då får jag väl bara ta och bita ihop och stå mitt kast. Så det är det jag gör nu. Står mitt kast.
Kommentarer
Trackback
