Känslomässiga minor
Jag gör ofta sådär, sitter och läser de där datumen fast jag inte borde. Jag skulle ju kunna vara stark och låta bli att tänka tillbaka, men för att plåga mig själv så tillåter jag tankarna att trilla tillbaka. Som Carrie säger: "I am an emotional cutter". Och det har jag alltid varit.
Dock är det vissa datum som känns värre än de andra. 2006 och halva 2007 innehåller de datum som får mig att känna allra mest. Och det är inte alltid särskilt vackra känslor. För även alla vackra minnen river upp hemska sår. Jag saknar den tiden. Så mycket att det skär i mitt hjärta.
Enda tanken jag har...
Hjärtesorg och annan sorg
Personen som betyder så mycket för mig lider oerhört just nu. Hans trygghet och stöttepelare i livet är sjuk, och det är troligt att hon faktiskt inte kommer att klara sig. Efter personalmötet med Mr Casino igår så gick jag inom hans lägenhet, han bor ju i huset bredvid. Jag var bara tvungen att se hur det var med honom.
Det gör så himla ont att behöva se honom lida på det viset. Mitt hjärta krampar och jag vill bara ta honom i min famn utan att någonsin släppa taget. Tankarna snurrade och jag blev helt stum. Ska jag fråga honom om det? Eller vill han prata om annat? Vill han prata alls? Jag frågade honom tillslut om han vill prata om det. Han slapp helst, eftersom han pratar så mycket om det annars. Jag förstår honom. Tillslut kommer man till en punkt då man känner att man har sagt allt, det finns inget mer att älta. För vad gör det för nytta? Hon är ju lika sjuk ändå. Efter bara knappt en kvart bad han mig att gå. Han behövde vara ensam, trots att han visste hur tungt det skulle bli. Han började berätta om henne, vad som sker och hur hon mår när de kommer och hälsar på. Jag stakar mig i halsen, men jag måste vara stark inför honom. Han klarar inte ens av att se mig i ögonen. Jag känner hans rädsla. Inför att verka sårbar. Men det spelar ingen roll, för jag vet hur kännande han är. Han behöver inte låtsas inför mig. Jag har sett honom bryta ihop. Han vill sedan förklara för mig att han inte vill slänga ut mig, och att vi kan höras vid ett annat tillfälle. "När jag mår bättre", säger han. "Nej, när du vill. Hur kasst du än mår. Du vet att du får höra av dig precis när du vill. Även kl. 3 på natten, en måndag! Jag svarar när du ringer, alltid", säger jag. "Jag vet". Jag får en kram, en varm sådan. Sedan går jag. Utanför fäller jag en tår, för utanför ser han inte hur även jag lider. Lider i tanken utav att den jag älskar har det svårt.
Min, bara min
Hon blir bättre och bättre, kanske jag verkligen kommer få en superhäst om jag bara har lite tålamod?
Red tillsammans med den nya tjejen, Cecilia, igår. Hon berättade om hur hennes nuvarande häst var som treåring. Nu är han 6. Men på den tiden så stod han mer upprätt än på fyra, och alla tyckte att hon borde sälja honom. Men hon gav inte upp, hon såg till att bara rida framåt och aldrig tappa hoppet. Och i dagsläget är han en klippa. Så jag kanske bara borde ge min lite mer tid? Jag tycker iofs redan att jag har gett henne en hel del, det är ju faktiskt snart 6 månader sen jag köpte henne. Fast i somras var hon verkligen en klippa, så hon kan när hon bara vill. Men efter både avtrillning och en rejäl trotsålder så falnade mitt hopp. Men nu de senaste veckorna har det känts mycket bättre. Jag har börjat rida henne igen, även utan att Jenny är med. Ett oerhört framsteg. Och nu när Cecilia har sin häst i samma stall så kommer jag nu slippa rida ensam på kvällarna. Så kanske det kan bli bra iaf?
Älskar dig, min lilla Lou. Du är ändå bland det bästa som hänt mig.
Du får inte, men jag önskar inget hellre...
Du får inte göra om mitt namn och börja kalla mig för din.
Du får inte vandra på min väg utan att visa mig ditt mål
och inte stjäla av min godhet för att fylla upp ditt hål.
Du får inte riva mina murar som jag omsorgsfullt har byggt
om du inte skyddar mina drömmar så att jag kan somna tryggt.
Du får inte ha mig som en dröm jag vill vara din verklighet.
Du får inte säga att du hoppas om du inte tror du vet.
Du får inte andas på min panna och inte få mig falla mer
om du inte sen kan stå för all den oreda du ger.
Du får inte röra vid mitt hjärta som om allt var uppenbart
men jag önskar inget hellre än att du gör allting mot mig snart
Precis så känner jag inför dig.
Du får inte, men jag önskar inget hellre...
Min bäbis
Min fina lilla bäbis! Kommer aldrig klara av att sälja henne...
Can't let go
Jag älskar, älskar...
På jakt efter en ny häst
Det hemska är att jag verkligen älskar min Lilla Lou, och jag trodde att vi för alltid skulle hålla ihop. Men jag behöver mer hjälp med henne för att vidareutveckla henne, och då jag inte riktigt har den möjligheten så känns det synd att behöva förspilla hennes stora potential. Jag vill allt annat än att förstöra henne, därför behöver jag nog dessvärre släppa henne till en mer rutinerad ryttare.
Det som är spännande är att jag nu sitter och kollar på nya hästar. Efter Lou så vet jag ju iaf precis vad det är jag letar efter. Precis som efter pojkvänner, så har jag nu efter min första riktiga häst höjt mina krav.
Det jag letar efter är följande egenskaper;
- Halvblod, möjligtvis liknande importer
- Helst ett sto
- 6-11 år
- Gärna en skimmel :)
- Kapacitet för högre hoppning, gärna med tävlingsvana
- Gärna en häst med lite extra framåtbjudning, men utan att vara alltför het
- Lätt att sko, lasta, klippa m.m
- Snäll vid all hantering och bör helst vara van vid småbarn och hundar
- Ska kunna ridas ensam, både i paddock och ute i skogen
Är ute hos Jenny och Kai nu. Hjälper Jenny med utsläppet imorrn, sen ska vi ta lite riktiga kort på den lilla grå. Därefter ska det knåpas ihop lite annonser. Sen gäller det bara att vänta och se om det finns något intresse. Vill ha samma pengar för henne som jag gav, men eftersom det är lågsäsong för köp av hästar så är jag orolig för att det kanske ska bli svårt. Men jag måste ju kunna lösa lånet. Vill försöka passa på att köpa min framtida häst nu under lågsäsongen, för det finns riktigt bra hästar ute nu för mindre pengar än Lou. Så jag håller tummarna för att hon ska vara lättsåld.
Usch, det kniper i magen när jag tänker på hennes kram jag fick innan. Det var som om hon kände på sig att något var i görningen. Hon stod lugnt och fint och nosade på mig, samtidigt som hon nästan somnade i min famn när jag strök henne över halsen. Lilla plutten, kommer sakna henne så. Men som mamma sa, jag kommer ju få en ny plutt att älska, som kommer vara precis lika mysig. Är dock ganska svårt att fokusera på det när ett par stora, mörka och djupa ögon riktigt bränner ända in i ens själ och undrar vad hon gjorde för fel...
Träff med killen imorrn
Oh really?
Nu då? Nu när man precis vart och träffat en härlig kille så står det en annan utanför och bankar på dörren, och vill in igen. Förnuftet vill ju egentligen bara dissa honom, men hjärtat vill släppa in honom nu! För jag har saknat honom. Men hur ska jag göra? Vi ska ses på lördag. Och jag ser verkligen fram emot det. Har i synnerhet saknat hans härliga kramar och hans trygga utstrålning.
Vi skulle ju faktiskt kunna se till att bara ta det som det kommer, utan en massa press och tjat. Visst, det är ett avstånd emellan oss, men om Kenza och Leo klarar av hundratals mil så borde väl vi kunna bemästra 13?!
Det känns som att det är väldigt tydligt vad jag vill göra. Så varför inte? Kan ju iaf ses på lördag och se hur det känns. Ja, det låter som en fin idé.
Övertid
Kanske beror på nervositeten? Om jag inte måste börja fixa mig så existerar inte dejten?
Bara ett par saker kvar, sen är jag ändå helt klar med mina arbetsuppgifter. Har vart en riktigt hektisk dag, med mycket kundkontakt. Kanske inte utav det roligaste slaget, men det behövs det med. Jag kan förstå dem.
I slutändan trivs jag ändå super, så det är verkligen värt det! Känns fantastiskt att vara en del av detta företaget, känns verkligen som att detta är en stor del utav min framtid. Och det känns tryggt. Finns verkligen inga drömmar om att plugga eller liknande. För varför plugga om man redan älskar det man gör? Ska man plugga för att sen kunna bli rik? Eller vad handlar det om? Förstår inte varför så många i min ålder har ett sånt behov av att bli något. Kära någon, ni är ju redan fantastiska :) Och varför måste man just plugga för att komma någonvart?
Nä, jag tar den andra vägen. Och mitt mål är att få flytta med företaget till USA som chef :)
Fjärilar i magen; en välkommen känsla
Anledningen är att jag ska på dejt med en riktigt söt kille som jag träffade ute på Bond i lördags :)
Ikväll ska vi ses. Vad ska man ha på sig? Det tråkiga är bara att mitt självförtroende verkligen är på botten nuförtiden. Därför är jag mycket nervösare än jag borde vara. Det syns inte på mig, men jag är vettskrämd! Vill ju göra ett gott intryck på honom. Mammas jobbarkompis Marita, hennes son umgicks tydligen med denna kille när de var små. Och enligt henne så är han en jättego kille. Ajsing, det gjorde inte det hela bättre, där fick man ju ännu mer press på sig.
Men på många sätt är det ändå väldigt mysigt med dessa fjärilar i magen. Det kanske leder till något riktigt bra?
