Varför är det allt eller inget? Jag har i några veckor tillbaka känt mig väldigt ensam, övergiven, lite halvt deprimerad. Kanske mycket för att inget blev som det var tänkt. Jag hade många olika vägar jag kunde välja att gå, men allt eftersom försvann de och jag blev kvar, stampandes på samma ställe.
Nu då? Nu när man precis vart och träffat en härlig kille så står det en annan utanför och bankar på dörren, och vill in igen. Förnuftet vill ju egentligen bara dissa honom, men hjärtat vill släppa in honom nu! För jag har saknat honom. Men hur ska jag göra? Vi ska ses på lördag. Och jag ser verkligen fram emot det. Har i synnerhet saknat hans härliga kramar och hans trygga utstrålning.
Vi skulle ju faktiskt kunna se till att bara ta det som det kommer, utan en massa press och tjat. Visst, det är ett avstånd emellan oss, men om Kenza och Leo klarar av hundratals mil så borde väl vi kunna bemästra 13?!

Det känns som att det är väldigt tydligt vad jag vill göra. Så varför inte? Kan ju iaf ses på lördag och se hur det känns. Ja, det låter som en fin idé.