Det känns verkligen som att alla går och skaffar barn nuförtiden. Och nu är ju dessutom de flesta i ens egen ålder. Det börjar skrämma mig rejält nu. För då kan inte mina tankar låta bli att vandra iväg... Det jag undrar allra mest över är när det är tänkt att det ska bli min tur? Det är den största tanken som ständigt surrar... Jag vet att jag inte borde tänka på det, och absolut inte oroa mig för detta just nu. Jag är ju så ung, jag har ju hela livet framför mig. Men jag vill ju få barn när jag fortfarande är ung. Jag hade absolut inte tackat nej till en liten bebis. Men hur fasen ska det gå till?! Jag har ju inte ens pojkvän. Och detta faktum deppar ner mig rätt rejält i dessa dagar. Då typ alla skaffar barn och är lyckliga. Då sitter jag här, ensam och bitter. Återigen. Det är frustrerande. Jag känner mig så redo. Att rota mig, skaffa hus, barn och allt vad det innebär med det underbara familjeliv som är min stora dröm. Men jag har ännu inte hittat någon som är lika redo. Och det skrämmer mig. Fruktansvärt mycket.