Du får mig att känna.
Och alldeles för mycket. Jag hade börjat släppa allt det där, alla tankar, minnen, känslor och allt annat som hör dig till. I somras kände jag på riktigt att jag började befrias från alla mina demoner.
Men så kliver du fram igen, och uttrycker orden jag har väntat så många månader på att få höra. Hur ska jag reagera?
Så oerhört många olika känslor sköljer över mig. Ilska, glädje, skräck, panik, lycka, förvåning, och även en lugnande känsla sprids genom min kropp. Och enbart med de där orden så öppnade du mig igen. För att känna, älska, gråta, skratta och minnas.
Nu står jag här, med en öppen famn och vill ta emot dig igen. För trots att det är skräckinjagande så fyller du mig med ett sådant oerhört lyckorus att jag bara måste ha mer. Mer av dig, mer av oss. Men nu har du ångrat dig. Det blir inga mer lyckorus. Och det skrämmer mig ännu mer än att behöva utstå allt svårt som dessvärre kännetecknar just dig. Jag har hellre en svår period tillsammans med dig än en problemfri med någon annan. Varför? För att det är DU.
Men nu står jag här, utlämnad åt mitt öde. Öppen för att känna, älska, gråta,
Fast jag
Kommentarer
Trackback
